Litet om hur utbytet med vänortsstaden Pärnu fick sin början

Året 1996 var livligt med många kontakter över Kvarken och våra duktiga juniorer hade fått smaka på internationell bridge. Under sensommaren skulle Fredrik Jåfs och Risto Rossi delta i en tävling i estniska Vösu, en ort öster om Tallinn. Undertecknad var på den tiden hyperaktiv inom bridgen och råkade kasta fram förslaget att de kunde fråga om någon från vänorten Pärnu kunde tänka sig att besöka våra tävlingar. Det var förstås en utopistisk tanke för hur skulle någon kunna komma upp till våra tävlingar, som den tiden begicks i början på november.

När Risto Rossi och Fredrik Jåfs kommer tillbaka meddelar de att visst kommer det spelare till vår tävling i höst. Rossi var ju en man som sällan höll tyst och om någon skulle lyckas värva spelare så var det nog han. Hur det gick till känner jag inte till, men man kan tro att det var via Peeter Lond.

Den hösten hade vi spelare från såväl Sverige som Estland och tävlingarna spelades på den tiden i Malax på Bygdegården. Det var också första året tävlingarna gick i egen regi och trots den kalla lokalen blev det en svettig tillställning för tävlingsledaren.

Visst var det litet exotikst med spelare från det fria Estland och i mångas ögon var de ännu ”öststatare”. Man kan förstås omvänt tänka sig att de i sin tur förundrade sig över vårt lands begivenheter. De flesta var för första gången i Finland. Därför ingick presidenten eller deras förbunds ordförande från Tallinn, Peeter Lond med partner i Pärnu lagen. Lond hade många gånger besökt Finland och med honom gick det mycket bra att kommunicera på finska. Hans partner, Kalle Pedak var nybörjare och hade under året lärt sig grunderna.
Esko Kiiskinen tog på sig att inkvartera dessa herrar. Esko hade ett gästrum och naturligvis skulle Lond övernatta där. Han hade också ett litet rum eller en skrubb och där fick Pedak övernatta.
Det visade sig senare att Kalle Pedak i det civila var generaldirektör för sjöfartsverket i Estland, medan Peeter Lond var pensionerad skogsvårdare.
Eslo grämde sig mycket över denna fadäs, men det kunde inte han eller någon annan veta förrän först långt senare.

Lond och Pedak var som sagt från Tallinn, medan fyra spelare kom från Pärnu.
En spelare som tydligen gav upp bridgekarriären i och med besöket i Bygdegården och Vasa var Peeter Räägel. Man lade märke till honom där han satt i sin kritrandiga kostym inlindad i en stor halsduk och med ullstrumpor på fötterna. Hans partner, Ain Pajo har inte heller senare besökt Vasa och han mer eller mindre slutade han också. Men så ägde han också torgplatsen i Pärnu, förutom ett litet hus i dess utkant. I Pärnu handlar alla på torget, så det har varit en guldgruva för ägaren. Han hade planer på att delvis bygga in torget, men det ville inte den lilla stuägaren. Nu för tiden är dock största delen av torget inne i ett stort glashus.
Det andra paret som deltog det första året var Vambola Kase och Olavi Oja. Vambola har i alla år haft hand om räknandet i Estland och sedan de skaffade brickläggningsmaskin har fru Öje gjort brickorna. Vambola är mycket duktig på datorer och hade en datafirmarna i Pärnu, men har nu flyttat till Tallinn där han byggt hus. Han fyllde femtio härom året och undertecknad var inbjuden, men kunde komma två veckor senare för att ledighet inte kunde ordnas med så kort varsel på inbjudan.
Olavi Oja är den som besökt Vasa flest gånger. Har har bara missat en resa då han spelade en större turnering i Moskva. Han var redan då landslagsmeriterad.
GP-tävlingen i Malax samlade 1996 42 par och Vambola och Olavi placerade sig på en fin femte plats. I lagtävlingen deltog hela 16 lag och laget från Pärnu kom på tredje plats.
En improvisarad stadskamp mot Pärnu spelades och den vanns knappt av gästerna. Det blev en trend som skulle fortsätta med några få undantag genom åren.

Förutom bridespelet samlades gästerna till en liten bankett hos vår ordförande Richard Räihä.
Då liksom nu visade inte klubbens spelare sig inte från den sociala sidan, utan höll sig hellre hemma framom att byta några ord med de långväga gästerna.

I Malax spelade vi barometer och tydligen tyckte gästerna att det löpte bra, för undertecknad fick efter tävlingarna förfrågan om jag kunde tänka mig att fungera som spelledare vid Tallinns stora partävling nästa vår. Förskräckt tackade jag nej. Jag hade ju aldrig varit i Estland och man hade hört ett och annat om brottslighet och sånt och hur skulle man få allt transporterat. Jag skyllde på att vi inte hade tillräckligt med brickor och det var ju sant. Nåja man kan väl vara glad att de frågade i alla fall. Glad är jag i alla fall att jag inte åtog mig det stora ansvaret. Tänk bara på språkförbistringen och transportproblemet. Jag var ju i alla fall nybörjare som speledare vid den tidpunkten.

Nästa sommar var det så dags för det första besöket i Pärnu. Det var nog med intresse och spänning man anträdde den första resan till vårt södra grannland. Vi satsade på att ta flyget till Helsingfors och sedan färjan över. I Tallinn väntade två bilar på att föra oss till Pärnu.
Pionjärer på denna resa var: Clas Nyberg, Fredrik Jåfs, Jan-Ole Warg, Janne Airaksinen, Esko Kiiskinen, Aimo Salmi, Henrik Södersved och Paul Martinsson.

Vi hade tagit tidiga flyget och sjöresan tog inte länge för vi tog en katamaran. Vi borde hinna med marginal till spelet, som skulle börja på eftermiddagen. Tullklareringen drog ut på tiden med mycket folk i långa köer, men till slut var alla synade.
Nu skulle man tro att det skulle bli bråttom till Pärnu, men icke! Nu skulle ett som annat både härifrån och därifrån. Vi tittade förstås nervöst på klockan och undrade hur det här skall gå.
Visst blev det fart på bilarna när vi så småningom kom ut på den smala vägen mot Pärnu, ”Via Baltica”. En kaffepaus hann vi ännu med.
Med förundran såg man de förfallna jordbrukslägenheterna längs vägen. Storkarna och dess bon var förstås någonting nytt. Och så trafikkulturen. Här kunde man göra halsbrytande omkörningar fast bilar kom emot.

Väl framme i Pärnu eller egentligen en by fem kilometer från staden väntade man antagligen irriterat på oss. Vi var ju försenade. Ingen tycktes dock höja ett ögonbryn. Det blev nu att vänta på någon som skulle komma från Riga. Märkligt att alla kunde ta det så lugnt. Tävlingarna var förlagda till en skola och många ägnade sig åt en fotbollsmatch som tidfördriv.

Sent om sider kom tävlingarna igång. Vi spelade som sagt i en skola och pulterna fungerade som spelbord. De som har gått i folkskola kommer ihåg att pulperna inte var plana utan locket lutade om det nu inte gick att rigga upp det. Med två pulpeter mot varann var bordsytan allt annat en tillräcklig. Det här gjorde förstås att budlådorna med jämna mellanrum trillade ned på golvet och inte var det lätt med korten heller. Visst fanns det också bord från matsalen.
Skolan var något sliten och värst var det nog när man skulle uppsöka WC:n. Det var bara att dra några djupa andedrag rusa in och uträtta sitt behov så snabbt som möjligt och om det varit möjligt även med slutna ögon och så ut i friska luften igen. Ofta blev det att gå ut bakom knuten istället.
Spelsalen användes också som matsal och vad kunde vara naturligare för det var ju ändå skolans matsal. Visst hade man fördomar mot hygien och sådant och man tittade helst inte in i köket. Det var säkert bra att kunna ta sig en liten vodka för säkerhets skull.
Det skall väl sägas att ingen blivit sjuk eller ens illamående av den mat, som serverats i Pärnu. Tvärtom har den varit bra. Ute på serveringarna kunde man beställa t. ex. pepparbiff för en struntsumma och den var säkert lika välsmakande eller kanske ännu bättre än den vi kan beställa för dyra pengar här.

Vad jag kunde förstå hade bridgen legat i dvala de senaste åren i Pärnu, men nu blev det nystart med Mp-tävlingar.

Så till tävlingarna. Skolans matsal fungerade som spellokal. Alla förstår att den var helt otillräcklig när man betänker att 42 par deltog i huvudtävlingen. Pulpeterna var utplacerade zick zack för att rymmas och man kan nästan säga att man satt i famnen på den som satt vid borden intill.
Vambola Kase skötte datorn och han försökte också hjälpa oss med språket, fast han själv inte var speciellt språkkunnig vid den tiden. Det var inte lätt att veta vem som var spelledare, men ibland var det någon som steg stack upp huvudet fram och tillbaka och mumlade något. Fast vi skulle ha hört vad han sa så skulle vi heller inte ha förstått någonting. Så här efteråt har jag förstått att det var Jaak Känd, som besökt Vasa några gånger, som var spelledare. Han pratar numera hygglig engelska.
Märkligt förrästen vad dessa gäster lär sig snabbt. En spelare, Kaido Pöder, har besökt Vasa åtskilliga gånger, men har inte kunnat kommunicera på engelska. Nu börjar även han kunna en knaglig engelska!

Nu tillbaka till skolan utanför Pärnu. I anslutning till skolan fanns förutom nämnda fotbollsplan även ett campingområde med stugor. I en stuga bodde så hälften av våra spelare. De andra hälften inkvarterades inne i staden i Ain Pajos hus. Det var inte vilket hus som helst utan det omfattade något som tio rum och kök eller likanande. Trots att huset låg centralt, så hade han en stor trädgård och i utkanten av tomten fanns en sytningsstuga där hans mamma bodde. Man kan förstå att KGB valt huset till sitt högkvarter den tiden det begav sig.
Spelprogrammet var mycket digert med spel från tidig förmiddag till sent på kvällen, dvs 12-13 timmar. Man tänkte förmodligen att alla vill spela så mycket som möjligt.
Den första eftermiddagen startade med något som de kallade Patton. Det var minlagtävling med fyra brickors matcher. 12 lag var indelade i två grupper och de fyra bästa i varje grupp skulle sedan spela kämpa om segern medan de två sämsta lagen skulle spela en tröstturnering.
För mitt lag gick det riktigt bra och inför sista matchen låg vi på en andra plats och skulle möta jumbon i gruppen, ett lag från Tallinn. När det blev stryk med 25-0, så föll vi till en femte plats och tröstturneringen väntade. Den stora vinsten hjälpe inte heller Tallinn laget utan de blev ändå sist i gruppen.
När vårt andra lag också blivit förvisat till tröstturneringen såg vi med mindre tillförsikt fram mot fortsättningen. Den blev ändå inte det vi förväntade oss. Vi skulle i nästa match möta Tallinn laget och efter en ny förlust var vår nästa motståndare, Tallinn laget igen. Ny förlust och samma motståndare igen. Jag frågade Vambola vad nu det här betyder att vi skall spela mot samma lag hela tiden, men han bara ryckte på axlarna och det enda han sa var ”computer, computer”. Det gick tydligen inte att få datorn att förstå att vi kanske ville möta något av de två andra lagen också. Vid middagstid nästa dag efter idel förluster var måttet rågat. Tallinn laget hade som tur sex spelare i laget och kunde lämpligen erbjuda ”nya ansikten” till varje ny match, men när de sedan påstod att vi aldrig kommer att besegra dem var jag beredd att tro dem. Jag stegade fram till Vambola och meddelade att vi avbryter nu och hellre åker in och bekantar oss med staden Pärnu. Något sådant fanns ju inte inrutat i det digra programmet.
Det gick bra och de ordnade fram en bil och dessutom en förtjusande guide, Daisy, som var språkkunnig. Hon var lärare, så det var kanske inte så konstigt. Hon kom under de första åren att guida oss och i synnerhet ”lionkiller”, som var speciellt förtjust i henne. Titt som tätt förärade han henne med ett fång rosor.
Dagen som började så dystert fick sålund en uppskattad avslutning.

Nästa dag var det dags för huvudtävlingen, en partävling. En form av partävling spelades, men man skulle förutom sedvanliga protokoll även fylla en sorts slips. Dessa låg sedan till grund för de prognoser Vambola levererade med jämna mellanrum. Hur tillförlitliga dessa sedan var är en annan fråga.Vi hade ett jämnt antal par, men det blev ändå frirond. Märkligt nog följdes frironden av ännu en frirond. Ett par till hade ledsnat och åkt hem!

Disiplinen i den trånga spelsalen var inte den bästa och ofta hörde man hur någon fick sig en rejäl uppläxning av sin partner. Värst torde Vladimir Gonza ha varit. En rätt stor karl, som såg grym ut. Han spelade i många år med Jelena Alfejeva och när inte ord räckte för att hon skulle förstå så tog han till grövre medel. Många har kanske sett henne blå under maskaran. De som bodde på campingen torde ha sett när daggade upp henne. Numera är visst partnerskapet upplöst. Gonca verkar som professor vid universitet i Riga. Sägnen berättar att han en gång skulle ha blivit överfallen av fyra män i en park i Riga, men att de alla skulle ha fått sig en rejäl omgång och att en av dem skulle ha avlidit. Vem vet? Han har inte varit särskilt populär i Pärnu. Han har många gånger deltagit i påskbridgen i Jyväskylä och egentligen är han rätt trevlig när man tar en pratstund med honom men helst utanför bridgebordet.
Våra framgångar i partävlingen var inte något att skryta med. Clas och Fredrik blev 16:nde och de andra paren belade placeringarna 28, 29 och 30.

Det spelades ännu en lagtävling, men inte heller den var något att berätta om resultatmässigt.

Om det säkert var lite si och så med själva bridgearrangemangen, så väntade i stället en storslagen bankett. Den hölls i Ain Pajos hus och där fanns mat och dricka i överflöd. Spritbordet kunde närmast liknas med det en spritbutik kan erbjuda.
Som alla förstår så kan sådant inte vara lämpligt för en bridgespelade finländare och jag bad värden att flytta bort flaskorna när det stod klart att alla fått tillräckligt. När han gladeligen vägrade så tog jag saken i egna händer och plockade bort varje butelj trots att mina medresenärer tyckte det var dumt gjort. Bättre kändes det då följande dag då man tackade mig för det resoluta tilltaget.

Sist på programmet stod så en stadskamp. Pärnuspelarna med placeringarna 1, 2 och 3 i partävlingen måste väl räknas till favoriter och då Fredrik drabbades av illamående blev vi dessutom tvungna att låna en spelare från Tallinn, Jyri Aava.
Spelplatsen kom att bli en överaskning. Vi skulle börja spela klockan nio på kvällen och blev då transporterade till gästhamnen. Generaldirektören för sjöfartsverket, ja ni vet ju vem, hade ordnat med en lyxjakt. Med den styrde vi ut på Pärnubukten och när vi hade staden på lämpligt avstånd kastade kaptenen ankar. Det var förstås inget fel på serveringen här heller. Både mat och dricka fanns i överflöd. Det öppna rummet var på övre däck medan det slutna rummet på däcket under.
Även några åskådare var inbjudna.
Reserven Aava hade inget gott utgångsläge. Pärnuspelarna hotade kasta honom överbord om han hjälpte oss till seger. Vi ville ju inte vara sämre, så även vi hotade att kasta honom överbord om han inte spelade bra.
Hur det gick för honom vet jag faktiskt inte, för jag har inte sett honom sedan dess!

Hur gick då stadskampen? Redan efter första brickan säger Henkka att han tyckte sig komma in i en ”andra andning” och att det nu skulle bli lättare att spela. Spelet började flyta bra och när motståndarna gissade fel på såväl en slam som en utgång såg det bra ut. Från de andra borden kom också goda nyheter och när slutresultaten stod klara hade vi vunnit. Klockan var ungefär två på natten och i samma veva slutresultatet lästes upp brakade ett onfantligt fyrverkeri loss över staden och vi satt på ”första parkett”. Värdarna var kvicka att påstå att fyrverkeriet var till vår ära och vad skulle man tro? Visst pågick det många begivenheter i staden denna helg och kanske staden fyllde år. Hur som helst så har denna stadskamp och denna den första resan till Pärnu för evigt etsat sig fast i minnet.

Efter denna stadskamps seger skulle förlusterna rada upp sig på band både i Vasa och i Pärnu. Våra segrar ryms lätt på ena handens fingrar medan pärnuspelarna nog också får ta tårna till hjälp när de skall addera ihop sina stadskamps segrar.

De har också varit mycket nyfikna på våra spelsystem och arrangemang och jag vill nog påstå att jag fört bridgen i Pärnu och Estland många steg framåt.
De lyckades efter något år skaffa sig en brickläggningsmaskin och kunde gå över till barometerspel. De kopierade vårt lagspel med åtta brickors matcher och de började använda sig av gröna hissen enligt vår modell. De införde en egen GP-serie osv. Numera behöver de knappast några konsultationer. De har i mångt och mycket redan passerat oss och som alla har märkt så kan estniska bridgespelare hävda sig väl i tävlingar i Finland och deras utbyte med andra länder är på en annan nivå än vad vi Finland befinner oss på.

Nedtecknat av Paul Martinsson